Ur Turist i Värmland 2006

Vildmarksäventyr mitt i den värmländska urskogen

- Vi hoppas få se en älg.
När familjen Michielsen från Belgien svänger in på gården LEWA i Vildmarken dallrar förväntningarna i luften. Alla vill se älg, men för en stund glöms skogens konung bort, där ligger nämligen ett lodjur, fullt synligt, i ett buskage alldeles intill.

Leif Lewa tar emot sina gäster, bredbent och med kniven i bältet. Hans yviga svarta kalufs fladdrar i vinden medan barnen får glass och goseälgar ur hans stora händer. Därefter leds gruppen fram till lodjurshonan som väntar tåligt. Leif berättar inlevelsefullt på engelska om lodjurens liv och leverne medan barnen stryker det uppstoppade djuret över pälsen. Lite längre bort väntar en björnhona med sin unge och en varghane med blottade tänder.
Träffar ni en varg så kan ni skatta er lyckliga. De är så skygga och rädda för oss att ni inte lär se dem så länge innan de försvinner. Möter ni en björn däremot...
Leif informerar om den kommande safarin och garanterar att familjen kommer att få se älgar under resans gång. Trots Leifs pondus ser pappa Stefaan och mamma Els inte helt övertygade ut, medan barnen verkar vilja komma iväg så snart som möjligt.

PÅ RESAN i minibussen berättar Leif om nästan allt vi passerar. Om lämningar från jägarstenåldern, om fåglar, växter och rovdjur som lever i skogarna. Han får frågan om varför så många hus är rödmålade, men låter sig inte överraskas. Han berättar helt lugnt och kunnigt historien om Falu rödfärg. Han verkar veta det mesta och vara beredd på vilken fråga som helst. Men så har han också kört safariturer i åtta år nu. De tre senaste åren har de mött älg under varje safari. Åren dessförinnan var det "bara" 98 procents träffsäkerhet.
- Man lär sig knepen och platserna med åren. Att hålla sig på rätt sida om vinden och sikta ögonen på korna som ligger i gräset och vilar, säger Leif
Det är som att guidas av Zeb Machahan.

JU LÄNGRE UT i vildmarken vi rullar desto tystare blir det i bussen. Så fort Leif saktar in lite så spanar alla ännu mer noggrant än tidigare. Familjen viskar till varandra trots att deras röster knappast skulle skrämma eventuella djur mer än motorns buller och däckens färd över grusvägen. Alla är på helspänn. Plötsligt öppnar Leif sidorutan och nästan stannar. Han har sett spår. Alla tittar ut på hans sida och där ser vi tassavtryck.
- De är för små för att vara vargens, säger han. Troligen är det en hunds, trots att jag inte ser några fotspår efter människor.
Lite längre framåt vägen möter vi en ensam Golden Retriever... Inte en människa i sikte. Vår respekt för Leif växer ännu en smula.
Samtidigt som Leif avrundar en berättelse om bävern bromsar han in. Alla kliver ut och vi går bara några meter in genom skogen, Björkarna ligger som ett plockepinn. Alla kapade av den enda familjen som bor i strömmen intill.
- Bävern är en flitig rackare, säger Leif och det är knappast en överdrift. Bäverfamiljen har bara bott här sedan i våras och har redan gjort allt detta, säger han med en svepande gest.
Vore det inte för de spetsiga resterna som ligger kvar på marken kunde man tro att en mindre tromb dragit fram här.
Vi får veta hur och varför bävern bygger sina bon som den gör, att den är ett av världens äldsta djur och att den tidvis varit utrotad i Sverige.
Men var är älgen?

NÄSTAN TVÅ TIMMARS resa på guppiga grusvägar har passerat. Den enda asfalten vi sett är då vi passerat någon marginellt större väg på väg in i skogen igen.
Det börjar kurra i magarna. Men innan det är dags för lägereld med mat och dryck ska vi upp på en utkiksplats.
- Den som först ser en älg får lite extra god dricka till maten, utropar Leif.
Ett lättutdelat löfte, för vem kan ha bättre syn än vildmarksmannen själv? Redan på väg upp till utkiksplatsen bromsar han in och pekar ut vår första älgko. Ingen av oss hade en chans på den "extra goda drickan"...
Kon står ca 25 meter härifrån och tuggar medan den spanar i vår riktning. Spänningen som alla känt släpper med ens och vi börjar tjattra, fotografera och byta kikare med varandra. Då pekar Leif ut en tjur, kanske 75 meter bort. Vi smyger så tyst vi kan ut på grusvägen och konstigt nog står älgarna kvar.
- De ser väldigt dåligt och vet ännu inte vad vi är för något. De nosar, men vinden är till vår fördel här, och de lyssnar noga, så var så tysta ni kan, säger Leif.

VI VISKAR UPPHETSAT till varandra och ingen av oss märker det stilla regn som faller på våra allt blötare hjässor.
Vid ett vindskydd intill en sjö sprakar lägerelden och kaffet kokar. Vi enas om att resan är en upplevelse för alla sinnen. Vi har lyssnat på fågelsång i skogen, känt ett stilla regn i svag vind, sett häger, bäverhydda och inte minst älg och nu sitter vi här och känner doften av kaffe och smakar på älgkorv, regnbågslax och en massa annat gott som Leif trollat fram.
- En upplevelse för alla sinnen? Då har jag verkligen lyckats med min uppgift säger Leif och höjer sin kåsa för att skåla i kaffet.
När alla är mätta och belåtna går resan vidare för många fler och underbara naturupplevelser. I den vackra värmländska vildmarksnatten.

Fotnot: Alla fick ett glas av "den extra goda" drycken: hemmagjord lingondricka.

Tillbaka till Reportage